På Mälaröarna har vi av tradition Carnica-bin, eller Krainer som dom också kallas. Carnica är en ras som härstammar från området runt Österrike, Ungern och Balkan. Det som kännetecknar rasen, är att bina har en grå färg och saknar gula ränder på bakkroppen.

Tack vare att vi har våra bin på öar i Mälaren, har det gått att hålla en ras utan större inblandning av andra biraser. Det ligger ett långvarigt och hårt arbete bakom detta.

Det började redan tidigt på 70-talet med två biodlare – Otto Reimann och Sten Tegfors. Dom bestämde sig för att satsa seriöst på biodling och dom valde Carnica-biet. Valet var inte en slump. Den här rasen har egenskaper som gör att den passar mycket bra hos oss på Mälaröarna:

Det ska också sägas i sammanhanget, att Carnica har en dålig sida. Det är svärmbenägenheten. Den måste vi som biodlare vara observanta på och vidta åtgärder i tid för att undvika svärmning.

Ända sedan Reimanns och Tegfors dagar, har det funnits biodlare här ute på öarna som har verkat för att bevara Carnica-traditionen. Som vi väl alla vet, har Bengt Haglund burit den rollen under många år. Bengt har försett oss med fantastiskt fina Carnica-bin från sin drottningodling på Munsö, där han kunnat fripara drottningarna tack vare att det endast funnits Carnica-drönare i området.

Nu har Bengt trappat ner sin drottningodling och därför är det nu upp till oss andra att föra traditionen vidare.

Men är det så farligt med andra biraser då?

Det är inte på något sätt olagligt att ha andra biraser än Carnica på Mälaröarna. Däremot ska man ha klart för sig att man riskerar att motarbeta en minst 50-årig tradition om man väljer något annat. Mycket hårt arbete har lagts ner genom åren på denna tradition av en god anledning.

När man inte längre kan räkna med att nya drottningar flyger ut och parar sig med Carnica-drönare, kommer vi i allt större utsträckning att få se blandningar. Ett samhälle med blandade raser kan få både bra och dåliga egenskaper. Det som framför allt vore tråkigt, är om vi börjar få aggressiva bin. Om man inte längre kan ha sin bikupa i trädgården utan att bli attackerad och stucken av bina, är biodlingen inte lika rolig längre.

Vi hade ett sånt här aggressivt samhälle i vår föreningsbigård för några år sedan. Bina kom och attackerade oss redan 30-40 meter från kupan och att gå i närheten utan skyddskläder var otänkbart. Kupan togs bort och sen dess har vi kunnat fika ostörda strax bredvid kuporna efter våra bigårdsmöten som vanligt.

Varför använder vi inte Buckfast-bin?

Buckfast-bin är populära i Sverige och det pratas mycket om dom. Till att börja med är Buckfast inte en ras, utan en blandning – en hybrid. En tysk munk vid namn Broder Adam, som var verksam vid Buckfast Abbey i England, utvecklade dessa bin under en lång period med början på 1920-talet.

Han reste runt i världen och undersökte bin och samlade in samhällen med bra egenskaper. Utifrån dessa, utvecklade man hybriden Buckfast genom avelsarbete. Många av Buckfastbiets egenskaper är desamma som hos Ligustica-biets. Det kommer igång lite långsammare på våren och bygger ett starkt samhälle som har stor bimängd senare på säsongen. Med rätt förutsättningar kan Buckfastsamhällen ge fantastiska skördar. Med Mälaröarnas brist på drag efter mitten av juli skulle man dock behöva bevaka att samhällena inte svälter innan man hunnit vinterfodra. Buckfast behöver också betydligt mer vinterfoder för att klara vintern.

Carnica-biet ingår inte i Buckfast-blandningen. Broder Adam ansåg att Carnicas-biets svärmbenägenhet gjorde det obrukbart i kommersiell biodling. Jag besökte Sten Tegfors 1999. Han drev då en yrkesbiodling med 300 Carnica-samhällen i södra Dalarna och hade uppenbarligen fått det att fungera. När jag frågade hur dom gjorde med svärmningen svarade han “man få låta bli att titta upp i träden”. Men han gjorde faktiskt betydligt mer än så. Sten visade mig metoden för svärmkontroll som beskrivs här.